Änggårdsbergen med omnejd är mitt vattenhål i stadens semesterstress.
För visst är det en stress….allt som ju måste hinnas med under semestern!…..svenskarna är fenomenala och förmodligen världsledande i att planera även NÄR..vi ska ha roligt, när det är ok att för ovanlighetens skull vika av vardags”förpliktelsernas” väg och strosa en aning på livsnjuteriets stig.
För glöm för BÖVELEN inte att du bara är en besökare där!….på just den stigen.
Den tillhör “någon annan”…..någon som bara haft “turen” att hamna där.
Nej.
Svaret är nej……ordet som blinkar med röda stora bokstäver är NEJ!
Fällan är ett substantiv: norm!
Det finns en mängd ord som fungerar som handfängsel på den fritt tänkande människan.
…och som uppkommit med just ett syfte, att tygla och hålla i schakt.
Ifterkrigstidens kölvatten uppkom ett skriande behov av att identifiera människor, tankar och företeelser som svart eller vitt, för eller emot…..etc.
O ja, det lever kvar mer än någonsin…men idag är det så inpräntat att det tas som självklarheter.
Hursomhelst….bakom substantivet norm skymtar skaparen…ett annat substantiv: rädslan!
Jag skenar….det vet jag.
Ni som känner mig vet att jag gör det medvetet.
För mig är det nyckeln till frihet….DIN frihet, att bryta ner till beståndsdelar och sedan bygga DIN sanning av dom samma.
Det finns inget monopol på betydelsen av några ord….så heller även substantivet frihet!
I Änggårdsbergen glittrar vattnet på sjön som det alltid har gjort i kvällsskymningens ljus, en fladdermus störtdyker blixtsnabbt och vänder igen ovanför oss….som den alltid har gjort, en groda kväker i vassen som den alltid har gjort.
I själva änggården vid bergens fot ligger Lilla änggården…och har gjort sedan 1700-talet.
Vi sitter i högt gräs och lyssnar till män med lutor som förvaltar ett fantastiskt svenskt visarv.
Tragikomiskt men ack så rogivande är det att lyssna på banalt fromma och naivt hoppfulla fredsvisor i stil med “I natt jag drömde”.
Jag tänker för mig själv att det närmaste stadshysterin vi kommer är koltrasten som springer för fulla muggar lätt framåtlutad under träden med en jäktad, skrämd blick som får mig att tänka på lattemammor med sex matkassar i varje hand som inbillar sig att dom är “fria” på sin semester.
En för mig ny INNERLIGT trevlig gammal visa uppenbarade sig denna afton: Kent Anderssons “Himmel över Gårda”.
En text som får vem som helst att baxna:

Mörkröd blir himlen över Gårda
Nattens måsar dyker
över älvens gråa tenn
Husen har ögon som är hårda
Tunna dimmor stryker
mot den mörka Hisingen

Kom och låt oss gå
Det börjar dra om nacken
Redan rasslar spårvagnar
och parken blir banal
Morgonsolen följer med oss nerför backen
mellan Norra Guldheden
och Nedre Annedal