Då dom fem tjänstemännen i år firar ett minst sagt välförtjänt 40 års-jubileum och i dagarna slog upp en splitter ny hemsida i samband med att den gigantiska jubileumsturnén drog igång så ser jag mig nödgad att köra en favorit i repris här på bloggen:)
Postat i december - 2010 efter en oförglömlig afton på Lorensbergsteatern i Göteborg!
Då inlägget genererade stående ovationer hos eldhuvudena sist…..så gör vi det igen helt enkelt!!
Håll till godo:

Sedan jag startade den här bloggen i slutet av september har jag sprungit runt det och runt det och framför allt ifrån det….motstridigt dock, minst sagt.
Men när prestationsångesten (eller hur man nu skall definiera denna märkliga känsla) återigen tar tag i mig och låter det gå 5 hela dagar så här efter något av det mäktigaste jag varit med om utan att jag närmar mig ämnet i fråga över huvud taget, då blir det nog!
Jag tvingar mig själv till ett uppvaknande och ansvarstagande!

Vi ömsom snubblar och ömsom halkar från restaurang Angelo´s alldeles lagom uppfyllda av den kulinariska poesi detta krypin haft att erbjuda kvällen i fråga.
Beckmörk iskall decemberkväll.
Men ändå den där alldeles egna och på sitt sätt för just december unikt behagliga liksom fylliga, näringsrika kylan.
-8 grader och Lorensbergsteaterns fasadbelysning i blickfånget.
Från och med där är det bitvis minnesluckor.
Eldkvarn har den effekten, man fångas upp i någonting som bara lyfter upp en och kör iväg.
Iväg till ingemansland, där känslor blir förkroppsligade.
Där tankar får liv.
Där Plura är kung och alla lyder.

Det började egentligen för många många år sedan.
Mina spellistor (till en början på kasettband) fyllda till bredden med det mesta (men för den sakens skull inte det bästa) innehöll i princip alltid en på den tiden ganska oväntad låt.
”…låt mig höööra kärlekens tunga”….
-VAD är detta?!
-Eldkvarn, en gammal 80-talsklassiker ju!…he he!
Så fick man alltid förklara sig, fast folket i fråga senare under kvällen lik förbannat satt och nynnade omedvetet på samma låt.
-Det är ju det jag säger, det är en bra låt!
Det är något med den där och har alltid varit.
Den har ALLTID funnits med i bakgrunden.
Så för kanske 1 ½ år sedan så drämde det till på riktigt.
Jag och min partner in crime satt och begravde oss i rödvin och vemodiga farbröder från 80-talet (en mycket farlig cocktail som icke bör missbrukas).
Via ”Kärlekens tunga”-porten gav vi oss in i Eldkvarn-templet….och kom aldrig ut igen.
Men giftet är ju så gott!
Det är svårt att se hur det tär när man befinner sig mitt upp i missbruket.
Kommunikationssvårigheter uppstår.
Detta oftast i form av frekventa upprepningar av Plura-citat till svar eller som lösning…eller bara…som dom är.
”Vi ses över borden”
”Ikväll är jag inget bra för mig själv”
”Vad du än gör bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen”
O.s.v.
O.s.v.

Kvällen i fråga - när Eldkvarn intar scenen – så får jag en känsla av att dom ser precis varje människa där i publikhavet (för vi snackar om ett om inte fullsatt så näst intill Lorensberg).
Dom ser och kan var och en av karaktärerna och filurerna i sin publik.
Det är precis samma figurer som dyker upp i texterna.
Precis samma levnadsöden, precis samma euforiska ögonblick….precis samma ögonblick av ingenting.
Det är just DET som egentligen är Eldkvarns starkhet.
Pluras i synnerhet.
Mannen med Obelix-magen och skåpsuparblicken har en fantastisk förmåga att plocka dom där berömda ”små ögonblicken” i livet som alla alltid talar om och klä dom i ord.
Inte bara klä dom i ord, utan höja dom till skyarna i ord.
Han bygger den pedestal som många av dom här små (och förvisso även stora och ogreppbart svåra) företeelserna förtjänar. För oss livsnjutare….i vår park (och det är ju där även Plura spatserar, det är ju just det) så är det här ovärdeligt.
Plura stegar fram så långt ut på scenkanten det går med den aukustiska gitarren i ett kärleksfullt grepp.
Sedan inleder han allt med den första avskalade, vansinnigt banalt underbara versen i ”Alice”
”Hon levde vid järnvägen
Där hennes pappa hade jobb
Hon hade blå jeans och läderjacka
och en halmhatt med en fjäder längst upp”
Låten i fråga bör belyssnas i sin helhet, som med allt annat av Eldkvarn såklart.
Spelningen i fråga fortsätter med i princip hur många alster som helst.
Hur mycket kan denna eminenta orkester få ur sig en helt vanligt onsdagskväll?! (15/12-2010 för dom som ämnar föra loggbok).

Jag har ägnat ganska mycket tid åt att försöka förstå vad det är som gör att man bara vill ha mer och mer när det dom åsamkar allt som oftast är ansträngda tårkanaler och ett slags vemod i själen.
Dom gör det med finess…så är det såklart.
På något konstigt vis presenterar dom allt dom tar sig till med guldkant.
Men den springande punkten i det hela är att Eldkvarn har fått mig att uppskatta nostalgi som konstform.
”Kärlekens tunga” frambringade en nostalgisk - på ett märkligt njutsamt vemodigt sätt – känsla redan då för så många år sedan.
Innan man egentligen ens kunde stava till ordet i fråga.
Men sedan har vi den underbara ”skriva-i-vått-och-torrt”-aspekten över det hela.
I ”Förgiftat blod” - en av undertecknads personliga favoriter – berättar Plura om ett missbruk större än alla andra tillsammans…det att stå på scen kväll efter kväll, oavsett om det är kul eller ej.
Att bara liksom göra det.
I den fenomenala ”Mina stjärnor har slocknat” som till min glädje framfördes kvällen den 15/12 berättar han om en man som sjunger om en annan man vars stjärnor har slocknat.
”Tom var hans himmel
när han reste sig ur sängen
Tom var hans himmel
när han la sig ner på kvällen
Han väntade ut natten
ding-dong slog hans klocka
Han sa till sig själv:
Mina stjärnor har slocknat”
Plura berättar själv att den här låten skrevs när han kände sig LÅNGT nere i tristessen och inte alls hade någon skrivarglädje.
Han längtade bort.
Men just det…..att då blir DET en låt i sig!
Tack för det Plura!

Ja, det var ju precis så här jag befarade att det skulle sluta…med ett sådant här inlägg.
Det skulle kunna fortsätta hela natten ut och resultera i spaltmeter efter spaltmeter.
Men det får helt enkelt bli en annan gång.
…eller som Plura skulle ha sagt:
”…men det är en helt annan historia.”

Sist men inte minst…det är egentligen konstigt att jag inte har berört mästerverket ”Fulla för kärlekens skull” än.
Detta underbara stycke som fick ALLT att hända!
Men DEN förstår ni…är en helt annan historia.
Avlyssnas med en flaska sydafrikanskt rött.
Se´n kan vi språkas vid…eller bara lyssna förståsss:)

När vi klev ut från Lorensbergsteatern var det en halvljummen kyla och blötsnö övergick i regn.
En absurd känsla.
Som om Eldkvarn laddat ur sig så till den milda grad att graderna stegrat 10 grader (vilket dom bokstavligt talat hade gjort) under 1 ½ timme!

Vi gav oss ut som riddare i blidvädersnatten!

Men det….var en helt annan historia