I förkovrandets stund inför min resa till morernas gamla näste så vältrar jag mig i Andalusisk kulturhistoria.
Lite visste jag dock om hur avskyvärt fascisterna såg till att bli av med Granada-sonen Federico Garcia Lorca då man till sin fasa insett att denne var homosexuell.
Det räckte inte med att han på ett minst sagt provocerande vis såg det romantiska i allting omkring sig såsom djur, natur, blommor, byggnader och miljöer överlag och fick utlopp för detta i en uppsjö av poetiska verk. 
Till råga på allt var tydligen poeten mer eller mindre pacifist och verkade vilja allt och alla väl…kan ni tänka er?!
Men när faktumet att Lorca uppenbarligen tände på folk av samma kön vajade som en röd fana framför ögonen på Francos fascisttjurar….då var det nog!
Man förde kort och gott upp ett skjutvapen bakvägen på Lorca och med några snabba avlossanden fick han sota för sina brutala livsstilsövertramp.
Då jag av någon tragikomisk slump i samma veva som jag kommer till denna groteska insikt har kommit till herr Strummers version av den gamla klassikern “Redemption song” i min playlist så blir allting bara så klyschigt…men ändå så rätt och i ärlighetens namn mer aktuellt än någonsin med diverse olika demonstrationer i varierande syfte runtom i vår stad.
“How long shall they kill our prophets, while we stand aside and look?!”
En del saker upphör aldrig att tappa betydelse.
En sådan sak är när Joe Strummer raspar ur sig den gamla fantastiska protestlåten.
SÅ många har gjort den….men den här versionen tar ändå priset: Redemption song.

Jag lutar mig tillbaks med min tända fredspipa och en blomma bakom örat.
….och som en slags liten hyllning kommer jag att bo på det fantastiska hotellet Casa de Federico i Granada!