Högt upp på listan över platser min drömska världsbild fött ur sig som små nyslipade diamanter ligger för närvarande San Diego!
Denna “lilla avkrok” i Kalifornien vars närhet till Mexicanska gränsen bara det ger mig våt blick.
Som så många gånger förut genererar kulturella möten kontraster som om man adderar en gnutta kreativitet kan blir precis hur bra som helst!
Mexarna mötte dom bos-älskande Buick-lantisarna…och ut kom Mr. Waits!
Innan “voyeuren” Waits tog sin luta och kapsäck för att insupa mer neonrelaterad dekadens och betongstinna karaktärer i L.A. och bli “upptäckt” av unikumet Herb Cohen….så plockade han russinen (vilket jag åtminstone föredrar att se dom som:)) ur San Diego-kakan och stöpte underbara alster som “Ol´55”, “Grapefruit moon” o.s.v.
Men när ”svärdfisktrombonen” satt på avstånd i L.A. och byggde bitar så kom hans ljuva minnen från S. Diego-tiden tillbaka.
Det sägs att Herb Cohen sade till artisterna i sitt stall “glöm verkligheten…ge folk och pressen dom historierna dom vill ha…dom historierna som säljer”!
Huruvida Waits tog det här på allvar och spetsade till anekdoter är oklart….och defintivt oväsentligt.

En lite trevlig sida vid namn www.sandiegoserenade.com (som ger en inspirerande blick över SD´s kulturella ytterkanter - och innerkanter också för den delen) berör just detta, och ger en fin beskrivning av Mr. Lowside himself och hans texter nedan: 

The stories are at many times nonsensical, all are likely to be lies, and at time it seems like you could swap the stories between songs and still have them make just as much sense. Still, they are all vaugely hypnotic to listen to, and definitely confirm my suspicion that Waits would be the best guy to sidle up next to in an empty bar and have him tell you his life story, or, since that never happens, the world’s best bad uncle, who your mom always worries about what he’s talking to you about when he’s down at your end of the table on Thanksgiving.

Som obotlig drömmare föredrar jag den redigerade sanningen.
Förälskelser i gyllene anekdoter och tillmejslade livsöden är min melodi.
Men som nämnt tidigare…med viljan och tanken kommer man långt, glöm inte Mr. Reed och “Berlin”!
Å det går inte att sticka under stol med att det på grund av att jag har just “Grapefruit moon” och “San Diego serenade” i mitt inre kommer att tycka att det faktiskt är lite mer fantastiskt att se solen gå ner bortom takåsarna, stående utanför “Napoleone´s pizza” (så urbota obotligt att ens inbilla sig att den fortfarande exiserar).

“Never saw the morning, ´til I stayed up all night”