…..så lyder namnet på den bok en god vän la i mina händer och påstod “Den här skall du recensera”.
Det är också precis vad jag tänker förbli…otystad!
Bokens syfte är (tror jag) att kartlägga Göteborgs musikscen.
Både den mer etablerade och den underground-artade.
Man har intervjuat mer eller mindre kända musiker, klubbarrangörer, DJ´s, recensenter o.s.v.
Det är lite oklart vad man egentligen ville tillföra med boken.
Men helt klart är att man redan innan start hade en totalt orubblig lokalpatriotisk inneboende tanke kring det hela.
Om det sedan var en omedveten utgångspunk, vilket jag tror (och hoppas) att det var, är också oklart.
Men det blir frustrerande att läsa en bok, som i sig bara är ett utdraget skolarbete i en ny form och med snyggare design, där man hela tiden försöker få alla tillfrågade att svara på vad det är som är Göteborgs-sounden och varför det är så speciellt med Göteborg musikmässigt och alla diskussioner mynnar ut i ett. “Ja, jag vet inte…det är väl det att alla liksom hjälper varandra…det känns som att alla liksom lyssnar på varandra…och det känns som att här gör alla sin grej…det känns som att Håkan la grunden….falsksångspop och det……det känns som att..det känns som att..”.
Sorry, men när jag läser boken så får jag bara en känsla av att alla försöker, men förgäves, just i det ögonblick frågan ställs att för första gången ta ställning till det speciella med Göteborgs musikscen.
Bara för att!
Det finns helt enkelt inget sammanfattande där.
Resultatet för mig efter att ha läst boken blir att det inte existerar något speciellt Göteborgs-sound eller nischad scen i stadens namn.
Vet inte riktigt om det var tanken!?…men jag tror inte det.
…och just den textmässiga stilen i att låta talspråket direkt falla ner på papper precis som det lämnade den talandes mun är inget tilltalande.
Det få en snarare att känna att det enda sammanfattande i Stadens namn är IQ-ebb!
Det är inte så upphetsande att läsa frasen “det känns som att” 15 gånger på en sida….för att sedan göra det 15 gånger till på nästa sida som dessutom rapar upp precis samma innehåll i övrigt som på föregående sida!
Jag hade först tänkt roa mig med att räkna antalet gånger som “det känns som att” förekom i boken och sedan räkna ut med hur många sidor man kunde kortat ner boken genom att ta bort just dom.
Men det hade blivit på tok för förödande för författarna.
Jag påminns dessutom av bristen på romantiker bland Göteborgs arrangörer.
Jag menar ett ställe som Henriksberg, där då Fritiof Nansen “Piraten” intog åtskilliga mål när det begav sig och där jag av säkra källor fått berättat för mig att speditörerna och skeppsmäklarna på 60 och 70-talet “drack lunch” förtjänar något bättre än Jonks truckdriverpunkrock!
Den enda behållningen med boken är intervjun med Håkan Hellström-som dessutom faktiskt är helt ok skriven.
Men behållningen där är snarare herr Hellströms egen berättelse om sina inspirationskällor och väg till toppen. 
En man som HELT gjorde det som föll honom in och inte ägnade en enda blick åt sidan på “dom andra”.
Det finns ju en fara i att som artist inse vad som är ens egen storhet.
Så det kanske var bra då att man inte i “Otystad” kom fram till vad det var som var Göteborgs musikscens sammanfattat…eller?!
Den fackliga analysen i slutet av boken ger för övrigt en ännu större känsla av att detta faktiskt är en utredande uppsats skriven på gymnasienivå.
Jag ber om ursäkt, men det här gav ingenting.