Jag minns det som om det vore igår. Carl Perkins firade sin 50-års dag och gjorde det tillsammans med några av musikhistoriens största. Eric Clapton och Dave Edmunds på gitarr. Ringo Starr vid trummorna och Perkins son Greg var också med på ett hörn. 

Vet att jag satt och spelade VHS-bandet om och om igen hemma i mamma och pappas källare.

 Ingen av mina vänner förstod riktigt vad grejen med dessa gamla gubbar var och såg någon större musikalisk begåvning i dess stofiler. Man kunde ju köpa Absolute Music eller Radio City Hits på CD och lyssna till tonerna av Army Of Lovers eller Ace Of Base.

Eller varför inte nämna 1993:s stora plåga från en viss Anki Bagger. Någon som kommer ihåg låten Bang Bang? Du milde tid vilket jävla skräp. Skulle någon spela den för mig på en fest idag skulle jag nog börja ta droger illa kvickt.

Nej, då står jag hellre och bläddrar igenom vinylsinglarna på Andra Långgatans Skivhandel och känner den där lukten av gammalt och när de sedan liras hemma i lyan på min Technics SL-1710 med Ortofonstift och man hör det där härliga raspet så kan Bagger och co slänga sig i väggen.

Men vadå är det rätt av mig att såga 80% av alla obildade musiksjälar som är födda på 80-talet och faktiskt har alla volymerna av Absolut Skärp? Nej, det är det förmodligen inte, men det kändes rätt bra och alltid retar det någon.

Och för att börja en mening med det man inte fick i skolan och på något sätt försöka förklara varför man namnger ett inlägg med en sådan förunderlig rubrik behöver vi backa bandet några år.

Året är 1959. Det är den 3 februari då flygplanet störtar över Mason City, Iowa. Med på planet är en person som ligger till grunden för rocken som vi känner den idag. Mannen som bara under två års tid spelade rock n roll och som togs ifrån oss på tok för tidigt.

Den jag pratar om är naturligtvis Buddy Holly som har inspirerat bland andra Beatles eller The Beatles om man ska vara lite noga.

Med på planet var också två andra framträdande artister under denna epok, nämligen Ritchie Valens och J.P. Richardson eller The Big Bopper som han också kallade sig.

Men nu tänker ni…ok, vad fan har det med rubriken att göra. Men lugna er…ni får väl läsa vidare så ramlar nog femöringen ner förr eller senare.

1978 träder den lätt tokige skådespelaren Gary Busey in i rollen som Buddy Holly i den amerikanska långfilmen Historien om Buddy Holly. Filmen fick en Oscar för bästa musik. En film där Gary Busey framför all musik själv. Ja alltså, det finns väl de som spelar trummor och så…måste jag förklara allt?

Det här har fortfarande inget med rubriken på det här minst sagt snurrig gästbloggandet att göra. Nej, men vi kommer snart fram till det…tror jag, minns inte riktigt längre vad vi pratar om här, men det gör nog inget, för de flesta har nog tröttnat vid det här laget.

Hur som helst så gjorde de välkända TV-profilerna Philip och Fredrik som nu för tiden är med i var och varannat program på dumburken, ett program som hette High Chaparal där man besökte Mr. Busey.

I ett av dessa avsnitt besöker man en skandinavisk delikatessaffär och presentbutik. Gary Busey vet inte vad sill är för något och butiksägaren blir aningen förvånad och frågar var han är ifrån.

Gary svarar: I don´t know where I´m from, but I´m here now so deal with it!

Det är hårdrock mina vänner!

/Johnny Buchwald (http://www.johnnybuchwald.com)