Då skall det nötas och blötas, stötas…..men inte skötas.

Bemötandet av svenska artister som ger t.o.m. omkörningsfilen (tror att det är vänsterfilen i Sverige även om jag på min biltid - så skönt det kändes att få säga det - fann mer parkerade bilar där än på Heden) långfingret och kör om i vägrenen.
Vi har i dagarna släpp av Sveriges just nu (och då menar jag uttryckligen just nu, med tanke på att konsumtionskuggarna tuggar snabbare och mer frenetiskt för varje sekund så är vikten av att som artist blixtsnabbt brännmärka tid och rum idag en fråga om överlevnad…ordagrant!) viktigaste artister!
Laleh är viktig för att hon (inte helt oväntat ändå) tackade ja till “Så mycket bättre” och Thåström (inte HELT oväntat) ALDRIG skulle tacka ja till “Så mycket bättre”.
Jag gillar Laleh och har alltid gjort.
Har aldrig på något vis idisslat henne men tyckt att hon haft något eget halvt tilltalande….redan när hon satt där i skolans källare - eller ghettot som det kallades på Witfeldtska på den tiden - med en akustisk gitarr och sin egen värld. 
Efter första lyssningen på nya plattan hände inte så mycket….ganska slätstruket var första känslan.
Men utan att riktigt vara med på det själv så hade min hand tryckt på play igen…och något får mig att dras till den.
Melodierna är ok, bitvis mer än ok och jag måste erkänna att “Some die young” är en riktigt bra låt!
Men snarare är det Lalehs värld som tilltalar….den helt oförstörda.
Den av en själ vars egna vilja har visat den helt personligt utstakade vägen vid sidan om allt mediabrus…allt brus över lag.
Texterna andas precis just det också.
-Ha ha!….jag har min egna värld!
Läser senare i intervjuer angående nya skivan att hon “Försöker ta in saker om vår generation”….notera “om vår generation”, inte “av vår generation”.
Känner igen mig rejält i det.
Dock tror jag att Laleh lyckas bättre än vad jag gör.
Summa summarum så är det mer än betryggande att lyssna till och läsa om Laleh…särskilt med tanke på det vansinniga beslutet att ställa upp i mjölkkossornas mjölkkossa “Så mycket bättre”!
Hon verkar ändå ha behållt skärpan på något vis.
För att återgå till vikten av henne som mediabelyst artist.
På något vis får jag förnimmelser av en ny form av musikrevolt/analys/syn i hennes texter och musik.
För första gången - i alla fall bland undertecknads erfarenheter - så får jag känslan av att andligheten utmanar.
Så måste det vara.
Andligheten står för det hos en människa helt privata och oåtkomliga…och i fall som dom här sticker det extra mycket i ögonen då t.o.m. hjärnor stöps i plast år 2012.
Andlighet……damn!
I en väl tilltagen radie kring substantivet sitter etablissemangets tejp: AVSPÄRRAT! VARNING! FLUM!
T.o.m. etablissemang får man tillbaka nerkört i halsen numera, ett kommunistiskt begrepp och vapen!
Det går inte ens att använda sig av ordet samhällskritisk längre.
Då smyger Wiehe upp i kulisserna med sina “Ugglan-i-Fablernas-värld”-glasögon.
Hur gick det här till?……vem vattnade ur innebörden i några av världens och LIVETS viktigaste begrepp?!
Jag tänker på nyligen genomfrossade texter om Illuminati och hummar för mig själv…..

Det här landet har en ytterst ytterst märklig relation till våra svenska artister….eller till kulturlivet över huvud taget.
Jag blir ALDRIG klok på det.
Har grubblat om och om igen så många gånger och har kommit fram till att det också på något vis har att göra med den svenska avundsjukan.
Det jobbiga i sig är att härledningen skulle ta evinnerligt och galet många blogg-rader att återge.
Så jag lämnar faktiskt just den biten till de visa i läsarskaran att lista ut själva.
Men på det stora hela handlar det om att man har problem med att ge en annan människa något…och då pratar jag inte om fysiska gåvor….som chokladaskar med hjärtan!:)

Men det är något med distanseringen från kulturen som gör mig totalt tokig!
Ta ett så påtagligt exempel som att ordet artist i svenskan (det är väl förmodligen så i våra grannländer och lite andra komplexfyllda och tillrättavisade europeiska hörnen också) begränsar sig till att endast innefatta musiker.
Som sagt var….så är det nog i många av globens gömslen men ha i åtanke att det är Sverige musikexportlandet vi pratar om.
Landet som faktiskt inte BARA är kända för Ace of Base, ABBA, fönluggs-Per och Marie + han Skifs som skrek efter medeltida konstnärer!
Landet som föder och när egensinniga och helt unika artister!…..karaktärer som bygger egna landskap, skapar egna begrepp, band som bygger helt nya genrer!
Färgstarka och geniala artister….och jag tänkte här fega ur och helt enkelt bara köra en gammal svensk klassiker - för att stryka under delar av det här inlägget ytterligare - : ingen nämnd, ingen glömd!
Artist (på engelska), artista (på spanska) etc etc!……ordets innebörd här är estetik på alla fronter….som det ska vara. 
Man skiljer inget åt!
För mig är det GIVET att en konstnär är en konstnär och livet är konstverket som skapas…med toner, penseldrag, ord,…you name it.
Det är ingredienser i livets gryta.
För dom som ser runt bubblan.
Problemet är att dom som kritiserar och yttrar sig oftast befinner sig inuti bubblan!
Vi pratar istället om “mångkonstnärer” i eeeenstaka fall och går i övrigt upp i en manisk kategoriserings-givakt som så många andra gånger.
Så ofta jag har tänkt på det här…och så ofta jag har tänkt på att Jan Gradvall förmodligen har tänkt på precis samma sak…

Det är idag den 14:e februari - alla hjärtans spenderdag.
Jag är ganska säker på att jag först läste någonstans att datumet för släppet av Thåströms nya skiva var 14:e februari.
Men imorgon är nu den officiella releasedagen.
På något vis får jag för mig att Joakim själv har justerat det datumet en aning….jag lämnar det tolkningsfritt.
I DI Weekend från förra veckan recenserar Gradvall just Thåströms nya platta “Beväpna dig med vingar” (enastående titel!) och ägnar stor uppmärksamhet åt alla litterära referenser i texterna på albumet.
Citat ur samma recension:

Vad Thåströms ”Samarkanda” påminner mig om är hur musik varit inkörsporten även till andra stora konstupplevelser i mitt liv. 

Om inte mina favoritartister nämnt så många böcker i låttexter och i intervjuer hade jag inte gjort lika stora upptäckter på mina bibliotek.

Denna kulturella korsbefruktning glöms ofta bort i kulturutredningar där konstarter avhandlas som fristående från varandra. Eller rangordnas i så kallat högt och så kallat lågt.

Men en artist som Thåström kan få lika många människor att gå till bibliotek som en kultursida.

Plötsligt blinkar en bild av Lena Adelsohn Liljeroth förbi för mitt inre!
…och hur vår kulturminister hävdade att begreppet kultur är ett problem.
Begreppet kultur är inte problemet, men vårt förhållningssätt till den är!!!! 

Och innan jag började sy ihop detta lapptäcke av tankar såg jag att fler kopplingar än dom jag anade nyanserna av i ytterkanten från början skulle dyka upp.

I somras besökte jag Granada i Andaluciska bergen och kom hem med en kappsäck fylld till BREDDEN med inspiration (på ALLA möjliga fronter!).
Ett av alla intryck som satte sig djupt var dom Melodica och gitarra-spelande fattiga spanjorerna i hörnena som på något märkligt vis ändå var glada mitt i sin sorg och fattigdom.
Det var första gången jag upplevt något sådant…gick liksom inte att ta på riktigt.
Kändes främmande och fascinerande jämfört med ett blassé Skandinavien.
Dom sjung sina sånger, höll sig för ryggen och sprack upp i ett leende för att nästa sekund leverera en smärtans min.

Ryktet säger att Thåström på nya plattan sjunger om “torget på berget i Granada” (jag minns det själv som en av dom platser som satt djupa spår dom sista åren).

Å Laleh pratar i och med nya skivan om att “när man kommer till platser med människor som har det svårt så är dom ofta ändå glada…..Människor som är både sorgsna och glada är väldigt fint”.