Jag minns vinden ur en dikt från min barndom, den har klingat med sedan dess…i bakhuvudet, som ett inbyggt komp av tillhörighet.
Jag minns havet än bättre, havet är dikten om min barndom.
Havet spelar leadgitarr, vinden kompar.
Vi läser Atlantens min varje morgon i Comodoro med en Mate i handen. 
En liten berättelse om hur vinden nästan alltid vinner över regnet får mig att tänka på kärlek och en text av en svensk romantiker.
Uppe på Cerro Chenque alldeles ovanför Comodoro Rivadavia existerar inte ordet vind.
Det är ett så svagt substantiv i sammanhanget att det slungas all världens väg ut i Atlanten av dom jättestarka storebröderna.

I Trelew hälsar benen oss välkomna……återuppbyggda jättar av autentiska benrester.
Det är inte för inte som Patagonien är Paleonthologernas Mecka.
Det är inte för inte som Chatwins Mylodon-hudflik återfanns just här.
….av den där skeppsbrutne farbrorn…vid Magellans sund.
Det är inte för inte som vi hälsar på herr Piche nere vid stranden i Puerto Madryn.
Bältdjur……det sista överlevande forntidsdjuret.

Det dallrar en aning i luften, mitt i luften….som en hägring, en hägring byggd av värme mitt emellan östkustens pingviner och Andernas kondorer.
Åt norr ser jag en silhuett av av någonting som kan vara början till…..åt söder ser jag profiler av eventuella hägringar, åt öster anar jag vårat dammoln….åt väster finns en bergskam att justera skärpan mot.

Senare hörde jag om den 360-gradiga horisonten.
Just det!….förmågan att sätta ord på det! 
Med en småslö vråks vingviftande i bakgrunden avnjuter jag Milanesas från Chubuts mest överlägsna kokerska.

Där långt är lika långt som det korta är kort, och allt syns medan vi inte hör någonting och tvärtom.
Där känns hemmahörandet som den mest elementära känslan någonsin.
När en flamingo-kvintett dammsuger en ytterst liten men ack så vacker sjö i solnedgången och min älskade sitter mitt på vägen, världens längsta väg, mitt i Patagonia, världens längsta Patagonia så hör jag cerscendot…..och när en rapp falk twistar lågt över vägen med den karakteristiska gula mittsträckade fåran så känns ord så små så små…… 

När vi får klart för oss att nästa anhalt heter Las Plumas skådar vi tromberna med kaskader av sand dansa tango mot oss, vi lyckades aldrig docka med någon av dessa luftpiruetter….hur gärna vi än ville! 
Givetvis kommer vi inte att närma oss Las Plumas på flera halvtimmar…men vi lyssnar på “Calling you” från Bagdad Café och ser enstaka Molinos jäkta i dom eftertraktade vindpustarna. 

Vi pratar bokmanus till en fond av orangerosa Comodoro-himmel vid kvällningen och några av stadens ofantliga mängder hundar skickar iväg några för dagen avslutande skall.
På dörren vid ingången hänger en “Min älskling du är som en ros”-plansch.
En pöjk från Hällsvik får nypa sig i armen då han tänker på hur han för bara några veckor sedan stod vid klipporna nedanför sitt barndomshem och kikade ut emot just Vinga……där Evert tog sina första steg.
Jag befinner mig förvisso långt nedanför Pampas, men historier om Carmencita svischar förbi för mitt inre.

När jag första veckan sitter på den allra första baren någonsin i Comodoro “Molly Mallone” och för första gången läser (äntligen!) Wildes “The picture of dorian gray” så sluter en luggsliten man med käpp och skepparkrans upp vid mitt bord och ber om några av dom lättsaltade chipsen i en skål. 
Jag undrar varför en man av havet vill ha något lättsaltat……
Han tar två steg och vänder sig om….kikar på mig med finurlig blick innan han tar av runt närmsta hörne.

När vi några dagar senare traskar på den fantastiska stranden vid Rada Tilly går det självklara upp för mig.
I Patagonien får man BE om nyanserna och det lågmälda, småskaliga.
Stort är ett så ofantligt litet ord i Chubut och Santa Cruz……t.o.m. skalbaggarna mäter storlekar av backspeglar.

Enormt, enastående, fantastiskt och tårdrypande!!
Tack tack tack!….och MUAK!! 

Större delen av mig ligger kvar där nere och myser…….

Jag ska bara……
Sedan så:)…