Första dagen på fridens årstid….
Hetsen har lagt sig.
Snart hänger endast ett fåtal tappra löv kvar på dom karga stammarna…
Men dom väger upp sitt utanförskap och sin ensamhet med en färggrannhet som inte går av för hackor.
Som så många andra….som så många jordbor.
Med en penna bakom örat sitter jag fylld av höstfrisk inspiration i Änggårdsbergen.
Tänker på att ekot av hetsen snart även det dämpas upp av vita flingor på hög.
Det här är inte bara första kapitlet på resten av livet, inte bara första kapitlet på vintern……
Errolf funderade över om det över huvud taget fanns någon mening med att ens försöka sluta med cancerpinnarna.
Han tände snabbt den sista i paketet, rädd för att råka fatta beslutet alltför tidigt!
Han blickade ut över takåsarna från Mornington hotels takvåning, här uppifrån hade han då aldrig skådat dom tidigare.
Vackert och pittoreskt…och på något vis….
-Jag tänker på “Amelie från Montmartre”, Benny sladdade upp bredvid Errolf från ingenstans på ett vis som bara Benny kan…och med Sinatra-hatten på sniskan.
-Ja…jo det var faktiskt precis det jag tänkte på också…utan att fatta det.., medgav Errolf.
Det är nå´t franskpittoreskt med den där sidan av åsarna.
Hör du Thierrys dragspel i bakgrunden, små tanter raffsar i nötta teburkar….och i takvåningen mitt emot tränar en puckelryggig farbror fiol mot en fond av skorstenarnas silhuetter och ett spel av halta kråkor på taknocken!!
…………………………..