Någon frågade mig i helgen varför Costello egentligen är så creddig.
Jaa……det vet jag ingenting om.
Men jag uppskattar en omslagsbild i form av en variant på den gamla “Three musicians” av Picasso som ser ut snarare som om Miro hade gjort den.
Jag uppskattar brisen (om inte stormen) av “Randy Newman”-komplex under den här perioden. 
Å han är den enda människan i världen som endast med hjälp av ett pianointro (“Almost blue”) kan få mig att önska att det var söndag förmiddag, jag led av en aning sömnbrist, regnet långsamt långsamt strilade nerför fönsterrutan och kaffet i min mugg var kallnat.

På något vis blev det här - kände jag nu - min variant av det fascinerande citatet ur “Vindens skugga”: “Paris är den enda staden i Europa där fattigdom fortfarande betraktas som en konstform”.