Jag blir mer än nöjd då jag inser att Per Sinding Larsen än en gång bevisar att han är en av vårt lands bästa musikjournalister.

En förhoppning finns i luften sedan ett par år tillbaka om att kungen av medelålders mäns bitterhet (på ett ljuvt nosaligiskt vis) M. Scocco börjar få den respekt han förtjänar!
När han började släppa singlar till kommande plattan redan förra sommaren var det en Pet shop boys-doftande “champagne-kvar-i-glaset-men-fortsätter-bara-för-att-det-är-sommarmorgon”-vibb över “Adrenalin” som första låten hette.
När mannen i fråga sedan hade den goda smaken att lagom till jul droppa ifrån sig den vemodiga (såklart!) “Julkort från New York”…då stod jag i givakt (se tidigare inlägg här på bloggen om just detta alster).
Men inte visste jag då att detta var ett avbetande av låtsläpp inför ett stundande studioalbum.
Döm av min eufori när jag hör tredje singeln ut….den utomordentligt, överjävligt fenomenala “Jag saknar oss”!!…och i samma veva inser att det kommer mer!
På vilket sätt visar nu då Perra Sinding att han är kung…jo…han vågar sitta ner med den (än så länge) “ocreddige” (för att använda sig av ett vedervärdgt uttryck…men det är ok då det används enbart i syftet att få göra ungefär exakt det tillägget:)) Mauro Scocco och gå igenom låt för låt på kommande plattan.
Dissikera helt enkelt.
På musiknördars vis.
På medelålders manliga musiknördars vis.
Gör nu er själva en tjänst och stick in på PSL-bloggen för att beta av bit efter bit med genial musik uppblandat med underbara konversationer mellan Mauro och Per.
Min kärlek till Mauro stryks under ännu mer när han drar igång en förklaring av hur “keffigt” spelad saxen i en viss låt var tänkt att vara….den skall bara ligga i bakgrunden och vara rätt taffligt spelad…”lite som saxofonisten i Spandau Ballet du vet…han är verkligen ingen bra saxofonist.”
Att ha den typen av ljudbilder som mål när man skapar musik…att det inte ska vara för bra…det är min melodi.
Å då pratar vi om det faktiska hantverket….inte helheten.

Så föreslår jag till sist att ni låter denna tisdag glida förbi med denna enastående bit som soundtrack: “Jag saknar oss”!

P.S. Ta en titt på singelomslaget!…..kan något bli bättre?!
Bara färgerna och mössan får mig att vilja hjula naken i regnet! 

Vi kör med i gp-scen också, när vi ändå håller på. Rösta här.

Högt upp på listan över platser min drömska världsbild fött ur sig som små nyslipade diamanter ligger för närvarande San Diego!
Denna “lilla avkrok” i Kalifornien vars närhet till Mexicanska gränsen bara det ger mig våt blick.
Som så många gånger förut genererar kulturella möten kontraster som om man adderar en gnutta kreativitet kan blir precis hur bra som helst!
Mexarna mötte dom bos-älskande Buick-lantisarna…och ut kom Mr. Waits!
Innan “voyeuren” Waits tog sin luta och kapsäck för att insupa mer neonrelaterad dekadens och betongstinna karaktärer i L.A. och bli “upptäckt” av unikumet Herb Cohen….så plockade han russinen (vilket jag åtminstone föredrar att se dom som:)) ur San Diego-kakan och stöpte underbara alster som “Ol´55”, “Grapefruit moon” o.s.v.
Men när ”svärdfisktrombonen” satt på avstånd i L.A. och byggde bitar så kom hans ljuva minnen från S. Diego-tiden tillbaka.
Det sägs att Herb Cohen sade till artisterna i sitt stall “glöm verkligheten…ge folk och pressen dom historierna dom vill ha…dom historierna som säljer”!
Huruvida Waits tog det här på allvar och spetsade till anekdoter är oklart….och defintivt oväsentligt.

En lite trevlig sida vid namn www.sandiegoserenade.com (som ger en inspirerande blick över SD´s kulturella ytterkanter - och innerkanter också för den delen) berör just detta, och ger en fin beskrivning av Mr. Lowside himself och hans texter nedan: 

The stories are at many times nonsensical, all are likely to be lies, and at time it seems like you could swap the stories between songs and still have them make just as much sense. Still, they are all vaugely hypnotic to listen to, and definitely confirm my suspicion that Waits would be the best guy to sidle up next to in an empty bar and have him tell you his life story, or, since that never happens, the world’s best bad uncle, who your mom always worries about what he’s talking to you about when he’s down at your end of the table on Thanksgiving.

Som obotlig drömmare föredrar jag den redigerade sanningen.
Förälskelser i gyllene anekdoter och tillmejslade livsöden är min melodi.
Men som nämnt tidigare…med viljan och tanken kommer man långt, glöm inte Mr. Reed och “Berlin”!
Å det går inte att sticka under stol med att det på grund av att jag har just “Grapefruit moon” och “San Diego serenade” i mitt inre kommer att tycka att det faktiskt är lite mer fantastiskt att se solen gå ner bortom takåsarna, stående utanför “Napoleone´s pizza” (så urbota obotligt att ens inbilla sig att den fortfarande exiserar).

“Never saw the morning, ´til I stayed up all night”   

Barry White byggde förmodligen hela sin karriär på Bobby Womacks “Across 110th street”.

Eldkvarns “Ikväll” är mer eller mindre en exakt kopia på Tom Waits´ “A sight for sore eyes”

Ace of Base byggde med säkerhet hela sin karriär på St. Etiennes “Only love can break your heart”.

Sist men inte minst vill jag att ni begrundar det fenomenalt fascinerande faktum att “Tre gringos” med Just D är en blandning om 50/50 (ja ungefär exakt tror jag) av Francoise Hardy´s “Tous les garcons et les filles” och Eldkvarns “Kungarna från Broadway”

I lift my hat of and say…..good evening! 

Små drömmar om stora städer….där ekivokt blir vackert….där misär blir pittoreskt.
Romantiskt förblir romantiskt, spänning finns i varje gatsten..varje stupränna.
Gigantiska förälskelser i karismatiska småstäder längre bort….byar i fjärran.

I juni sitter jag som en Sangria-förblindad Strummer och blicka ut över Albaicin och Granada med Alhambras skuggor som en fond.

I juni kommer morgonsolen i Berlin insvept i en slöja av betongdamm att göra att jag finner mig själv fastklamrad vid en Weissbier innan frukost ackompanjerad av krautrock vid ett gathörne i Friedrichschein.

Och att jag fortfarande inte har besökt jätteäpplet förundras jag så till den milda grad av att jag blir förgrymmad då jag leds bort av P.J. Harveys drömskt tillmejslade New York-texter på det eminenta albumet “Stories from the city, stories from the sea”!!

When we walked through
Little Italy
I saw my reflection
Come right of your face

I paint pictures
To remember
You’re too beautiful
To put into words
Like a gypsy
You dance in circles
All around me
And all over the world

Läste nyligen en underbar berättelse om samma stad som påminde mycket om Harveys kärleksförklaring ovan.
Har dessvärre glömt namnet på journalisten, men rubriken var förförisk:
NEW YORK - EN BURLESK FABEL!!

Sooner or later!

Anmälda till Metro on stage.
Gå in och rösta HÄR.

Efter många resor fram och tillbaka i manusförfattandet och ett evigt stångande och kompromissande med mina ständigt uppoppande idéer så ser nu äntligen min deckare dagens ljus!!
Välkomna till Errolf Van Heedes värld, hoppas ni gillar den lika mycket som jag gör:)

Beställ boken här: www.litenupplaga.se/761

Följ Streetartkonstnären och privatdetektiven Errolf Van Heede på sin jakt genom nattens Göteborg efter lösningen på det mystiska försvinnandet av en medelålders kvinna från Askim. Från mystiska pråmar vid «Dom döda skeppens kaj» via sunkiga rockklubbar i Majorna landar Errolf i mystikens Gnarp en mörk novemberkväll. Det leder till en händelse som ställer vartenda litet hårstrå på kroppen i givakt! Och dessutom placerar fortsättningen och lösningen av gåtan långt mycket längre bort.

Med spraystänk på kläderna och en Camel i mungipan vandrar Errolf genom mörkret med Nick Cave i hörlurarna… och vem vet vad som lurar runt nästa hörne?!

Första delen av två i denna spännande historia med undergrounddetektiven Errolf van Heede som huvudperson. Som sidekicks och moraliskt stöd har han sina mer eller mindre excentriska filurer och vänner, ett gäng man sent skall glömma.

www.andyk.se

CD-skiva innehållande författarens egenkomponerade låtar med koppling till handlingen i boken ingår.

Peter Lemarc inte tenderade att låta läskigt lik Tomas Ledin i sin sång så hade jag gillat honom.

Janne Josefsson fick makten + alla privilegier han någonsin önskat sig och om ALLT var rättvist och jämlikt över hela världen..så skulle han ändå inte vara nöjd.

Biljetterna till Elvis Costello i höst hade kostat en femhundring mindre så hade jag ändå inte gått.

Jag tröttnar (mot förmodan) på Albaicin och bergen kring Granada så är det bara att hoppa på första bästa buss så är jag i Malaga….med både tillgång till Picassomuseet och bad!

Mauro Scocco hade varit en nöjd man hade jag varit missnöjd med hans musik.

Whiskyn är slut så är det trevligt med en konjak i sängen.

Sting hade knäppt endast en knapp till i sin skjorta så hade han sett ut som en tillrättalagd Dressman-modell….nu ser han ut som en “frigjord” Dressman-modell.
Pest eller kolera?! 

Tog mig i kragen och kände att jag nog borde samla mig lite.
Trodde inte att det fanns folk som var mindre datorsinnade än undertecknad, men man skall aldrig säga aldrig.
Så för att inte förvirra fullständigt med Andy K-sida hit, Stiff-Facebook dit…och bloggeria bloggera här och en reverbnation där så är jag nu lite mer “ihopsamlad” här på bloggen! 
Då det händer mycket saker på alla plan samtidigt för tillfället så kan det här få bli er sambandscentral för “Stiff-Andy K”.
Längst ner till höger har ni alla mina länkar, bara att bekanta sig!
Och sist men inte minst!!….upp till höger ligger även en spelare med hela min kära orkester Stiffs alstersamling varav dom 4 översta är från purfärska EPn “The life you misspelled”!!
Tell all your friends:)
Vi ses över borden!!  

….joddlade Plura, “I´m still alive” raspade Mike Ness.
Frågan är vad jag gör efter denna långhelg i Sveriges snedsida!?
Jag skulle säga: “Syket nästa”….för alla med det sunda förnuftet i behåll innebär det att ni bringar er bakdel ner till Debaser och insuper ljuv musik från ett MYCKET intressant svensk band ikväll och dessutom införskaffar en demo från ett ÄNNU intressantare svenskt band!

STIFF GBG ÄR PÅ PLATS OCH SKÄNKER SKIVOR!!