8/12 - 2012
The day of the virgin.
Till och med havet beter sig oskuldsfullt, kryper långsamt men beslutsamt ut från klippstranden.
Bland stenarna vi hoppar mellan ligger vita blommor jag kunnat namnet på i ett annat liv strödda ihop med skalade bananer och meloner.
Framför mig vadar kvinnan jag känner från ett annat liv.
Jag felbetonar “Océano” i ett klumpigt försök att spansk-krydda “Den gamle & havet”.
Waits-ord klingar i mitt inre då vattnet smyger utåt: “the ocean doesn´t want me today”.
Nymfen framför mig pekar på något som oceanen tydligen ville ha, en död liten bältdjurskrabat ligger guppande bland stenarna.
Han offrades mot sin vilja.
Vi hoppas på att blommorna och frukterna omkring oss är det enda offrade när vi reser upp det gula, guldglittrande hemmabyggda altaret med en upp-och-ned-vänd afrikansk gudabild frampå.
Ebben har blottat grottorna där vi finner svalka.
På naturliga terasser ovanför öppningarna kikar grupper av svartvita skarvar (Imperial cormorant för den inbitne) ner på oss.
Med sin Sillgrissle-liknande hållning ser dom ut som gentlemän i frack och vit skjorta där dom står uppradade.
När eftermiddagen övergår i förkväll trycker vinden mer intensivt än någonsin och vi får stånga oss fram emot piskande sandkorn.
Värmen är torr men tryckande och vi kompas av afrikanernas/brasilianarnas bongo-trummor, dom har samlats på stranden för ännu en rituell hälsning till havets oskuld.

bananer botar sendrag
meloner?… 
en lilja 4-ever i det stekta vattenbrynet
något har offrats 
gula stearinljus spridda för vinden
….över den kokta ocean-ytan
allt är bra……
….för något

Guadaloupe, sjöjungfrun, oskulden.
Havsnymferna tonsätter det hela som i en ljuv paradox.
“& solen har sin gång” 

Det är inte vargar men kunde lika gärna ha varit…..ett ylande i kör, en kör som lystrar endast till fullmåne och taggiga bergskammar färglagda i en nyans som bara kordillerans skymning kan stava till!
Dom som vet talar om stunder då bergen färgas rent och skärt rosa.
Hörde om den gamle övervintrade hippien på Lago Puelos strand som lät sina konstverk få färg av dagens unika bergs-nyans.
Han var övervintrad från 70-talet, det var då pojkarna med kängorna och brunskjortorna jagade dem upp från Buenos Aires.
Det var då denna paradis-fristad grundades.
Den grupp flamingos - i samma färg som aftonbergen - vi skådade gå och muddra på sitt alldeles unika vis i vattenfläcken på stäppen precis på andra sidan Anderna hade blivit för mycket här uppe.
För mycket rosa.
Dom räcker alldeles enormt mycket i att hålla sig där nere, dom hade inte trotts på här.

Tidigare samma morgon vaknade jag upp och gnuggade bort den evinnerliga imman från bussrutan och kikade ut genom min glugg på ett landskap som där precis i övergången mellan halvlummigt beklädd stäppmark och klargrön prunkande vegetation som agerar krage åt Andernas hals påminde mig starkt om Island med sina sporadiskt utstänkta får och lador.
Undantaget blev vindpumparna som fortfarande snurrade sig kvar in från torr-markerna.
En vipa - “Tero Tero” - smattrade till och berättade en gammal troll-sägen från El Bolson.
Det El Bolson vi förväntade oss.
Det El Bolson som förväntade sig oss. 
Bland söta dofter, trä-sniderier och bärodlngar.
Humlens mecka, trollens hemvist och filthattarnas tillflyktsort.
Där skulle vi fira jul påstod dom.

Alldeles underbara El Bolson!
Konstigt att någon fick mig därifrån!
(Rim)

24/12.
Folk sussar i vår cabana och jag sitter på verandan och njuter av nattens skådespel både över och mellan klipptopparna med en stänk Old Smuggler - det blåvita bryggeriet - i handen.
Jag nyper mig i armen och frågar den vad klockan är.
Den väljer att citera en mycket vis kvinna från den Patagonska östkusten:
“I don´t believe in clocks”.

Inte jag heller… 

Under ett pilträd vid en åker - Trevellin, Argentina.
Någon dag efter Lucia 2012, har tappat tiden….som vanligt

Jag hejade på gauchon som red förbi på sitt präktiga fullblod.
Här upphöjs man som livsnjutare, piedestalerna står redo!
Alla vet att det finns en och åter en rörelse, den mot njutning.
Resan må förkläs i vilseledande substantiv men vi ser åt Mecka - eller substitutet för detsamma - och böjer oss framåt i en själstvättande biktmanöver.
Tistlarna står meterhöga omkring mig och vråkarna faller i sin vindlek - den Patagonska humörsvängliga - så lågt att de tu närmast nudda varandra.
I loopar och ryggvindsimm visar dom på sin njutning.
Det råder inget tvivel…tvivel är ännu ej uppfunnet här…under och bredvid pilen, mitt i svalornas luft-fanatism.
Tänker på det där om att Tornsvalan sover, förökar sig och äter i luften och drar mig till minnes en historia om jordborna som inte ens klarade av att stå upprätt på la tierra.
En ram av Alamos-träd, en passepartout av florsockriga Los Andes-toppar.
Mitt i en coktail av alp och Andalusien-drömmar påminner dom små pärlhönsliknande varelserna med påfågel-färgad tuppkam oss om att vi är i Patagonien.
 

Det är då som det….stora vemodet….ruuuullar in.
Välbekanta svenska försök till melankoliska toner ekar i mitt inre.
Dock ihåligt i jämförelse.
En här i Comodoro lokal mycket begåvad konstnär vid namn Dolores Moron återberättar en historia av allt och lite till genom sina målade karaktärers unikt ihåliga och härjade, resignerade och fasande ansiktsuttryck.
Hade hennes målningar varit musikaliska alster så hade dom allihop uteslutande gått i det vackraste ackordet som någonsin existerat: A-moll.
Smakprov postat i tidigare inlägg och besök gärna vederbörandes hemsida:

www.doloresmoron.com.ar